Hydrokortisonacetattabletter är en vanlig-använd syntetisk glukokortikoid i klinisk praxis. De har potenta farmakologiska effekter inklusive anti-inflammatoriska, anti-allergiska och immunsuppressiva aktiviteter, och de används i stor utsträckning vid behandling av binjurebarkinsufficiens, autoimmuna sjukdomar, allvarliga allergiska störningar och andra tillstånd. Icke desto mindre, som ett receptbelagt-hormonellt medel med brett-spektrum men ändå dåligt-riktade farmakologiska effekter, kan lång-kontinuerlig administrering störa normal mänsklig metabolism och organfunktion, utlösa multi-systembiverkningar och till och med orsaka irreversibla fysiska skador. Den här artikeln utvecklar de centrala farorna som är förknippade med långvarig- oral användning.
I. Metaboliska störningar och inducerade somatiska lesioner
Den mest-ofta-skadliga biverkningen av långvariga-hydrokortisonacetattabletter är systemisk metabolisk störning, som förändrar den normala metabolismen av glukos, lipider och proteiner. När det gäller glukosmetabolism, hämmar läkemedlet glukosupptag och användning i perifera vävnader och främjar leverglukoneogenes, vilket resulterar i ihållande hyperglykemi och steroid-inducerad diabetes mellitus. Risken är särskilt hög bland patienter med nedsatt glukostolerans.
Störd lipidmetabolism leder till omfördelning av fett och den typiska "hormoninducerade-kroppshabitusen" som kännetecknas av centripetal fetma med fettansamling över bålen, ansiktet och buken, som manifesterar sig som månformad-ansikte och buffelpuckel, tillsammans med progressiv muskelförtvining i extremiteterna. Accelererad proteinkatabolism och undertryckt proteinsyntes orsakar hudförtunning, muskelatrofi, trötthet och avmagring, minskad hudelasticitet, striae, ekkymoser och markant försenad sårläkning. Dessutom kan läkemedlet inducera natrium-vätskeretention, vilket ger upphov till ödem, förhöjt blodtryck och en ökad risk för hypertoni.
II. Skelettskador och förhöjd frakturrisk
Glukokortikoider utgör en stor riskfaktor för benhälsa. Lång-intag av hydrokortisonacetattabletter stör allvarligt benmetabolismens homeostas. Läkemedlet undertrycker osteoblastaktivitet och benmatrissyntes samtidigt som den accelererar osteoklastproliferation och benförlust, vilket så småningom leder till glukokortikoid-inducerad osteoporos efter långvarig ackumulering.
Sådana benskador uppvisar inga uppenbara symtom i ett tidigt skede. När behandlingen fortsätter kan patienter uppleva skelettsmärta i den lumbodorsala regionen och extremiteterna, åtföljd av kraftigt minskad-viktsbärande förmåga hos benen. Medel-ålders och äldre patienter samt postmenopausala kvinnor löper högre risker och är mycket mottagliga för sköra frakturer som kotkompressionsfrakturer och revbensfrakturer. Samtidigt hämmar läkemedlet intestinal kalciumabsorption och ökar renal kalciumutsöndring, vilket sänker serumkalciumnivåerna. Avaskulär nekros av lårbenshuvudet kan också utlösas, vilket resulterar i leddysfunktion och allvarligt nedsatt rörlighet i armar och ben.

III. Immun-undertryckning och minskad värdresistens
Immunsuppression är en av de primära farmakologiska effekterna avHydrokortisonAcetattabletter. Medan kort-administrering kan stävja inflammatoriska skador orsakade av över-aktiverade immunsvar, försämrar långvarig användning avsevärt kroppens normala immunförsvar. Läkemedlet hämmar spridningen och aktiviteten av immunceller som lymfocyter och makrofager, vilket minskar kroppens förmåga att känna igen och eliminera bakterier, virus och svampar.
Patienter på lång-behandling förblir i ett tillstånd av ihållande immunbrist och är mycket benägna att få återkommande infektioner i luftvägarna, urinvägarna, huden och andra platser. När de väl är infekterade är deras tillstånd svårare att kontrollera med långvariga och återkommande behandlingar; en vanlig förkylning kan utvecklas till lunginflammation och mindre hudsår kan utvecklas till allvarliga infektioner. Dessutom försvagar nedsatt immunövervakning elimineringen av onormala celler, vilket ökar den potentiella risken för tumörutveckling något.
IV. Biverkningar i gastrointestinala och endokrina system
Mag-tarmkanalen stimulerar-långvarig medicinering överdriven utsöndring av magsyra och pepsin samtidigt som det försämrar reparationen av magslemhinnan och bryter ner den skyddande magslemhinnan. Detta predisponerar patienter för gastrit, magsår och duodenalsår. Allvarliga komplikationer inklusive erosion av magslemhinnan, blödning och perforering kan förekomma, ofta åtföljda av epigastrisk smärta, sura uppstötningar, rapningar och andra obehag.
Endokrina störningar är ett annat framträdande problem. Lång-exogent hormontillskott undertrycker endogen binjurebarkfunktion, vilket leder till binjureatrofi och hypofunktion. Hormonabstinenssyndrom, med trötthet, låg-feber, illamående, hypotoni och andra symtom, uppträder sannolikt efter utsättning av läkemedel. Hos pediatriska patienter hämmas-tillväxthormonutsöndringen, skelettutvecklingen försenas och tillväxtfördröjning kan uppstå. Kvinnor kan drabbas av menstruationsrubbningar eller amenorré, medan män kan utveckla hypogonadism och nedsatt sexuell funktion.
